Long time no see...

Det är bergis ingen som har kvar den här bloggen i sin bevakningslista, det var ju över ett halvår sedan sist. Jag har spenderat typ hälften av den tiden på psyket. (Okej inte riktigt, men nästan. Mycket tid iaf.) Det har varit självmordsplaner hit och självmordsförsök dit och ett evigt mörker utan ljus. Men i september blev det lite bättre och det har hållit sig rätt stabilt. Börjat dejta tjejer igen, börjat plugga igen, har gått ner lite i vikt och ätstörningen har lämnat mig lite ifred så jag har inte känt behov av att varken hetsäta eller gå på crazy svält-dieter.
Sammanfattningsvis: Gränsland mellan under- och normalvikt, minimal livslust men inte särskilt stark dödslängtan heller.
Jag får väl leva med det ett tag. Det är ju verkligen en enorm förbättring jämfört med de senaste 2 åren. Jag kan stå ut med en lite högre vikt än jag är van vid nu när ätstörningen inte håller i mig lika hårt. När det kommer till depressionen så får jag vila i det här tillståndet ett tag. Men det måste bli än bättre någon gång också. Varför kan jag inte få vara glad?